En ungdomsbok för vuxna

bartKärlek man inte förstår
Bart Moeyaert
Rabén och Sjögren 2001 104 sidor
ISBN: 91-2-965253-7

Drömlik. Fantasirik. Känslorik. Stämningsrik. Vad händer egentligen och vad händer inte?

Den här boken har fyra syskon i fokus. Mellan dem finns starka band som skapats under den kaotiska uppväxt man anar finns där. Man anar mycket i den här boken, mycket är outtalat och det är fritt fram för mig som läsare att bilda mig en uppfattning om det som har skett, sker och kommer att ske.

Bokens huvudperson är mellansystern, vars namn aldrig nämns, som hela tiden hoppas att allt ska bli bättre. Hon värnar om och skyddar sin lillasyster Eddie, som sällan pratar. Eddie framstår som ett drömmande barn som gärna sitter på taket av deras hus och fantiserar. Deras storebror Axel försvarar sina systrar och sin ställning som mannen i huset med att slåss. Han använder nävarna mot de män som mamman tar hem under åren. Axel lämnar till slut hemmet. Eller? Vad var det egentligen som hände?

Mellansystern har starka band till sin bror Axel och de känner varandras närvaro fastän Axel inte finns i hemmet längre.

Bonnie är storasystern som tar hand om allt, tröstar och lagar mat. Hon ser till att alla får sitt när mamman brister i omsorg och närvaro. Mamman är ganska osynlig i deras liv och framträder bara i konfliktfyllda situationer.

Berättelsen kretsar kring denna syskonskara och man möter dem i tre skeenden under uppväxten. Fantasi och syskonkärlek hjälper alla fyra att överleva, de verkar för alltid vara utelämnade åt varandra. De klamrar sig fast och får näring av varandra.

Författaren har en fantastisk förmåga att beskriva väderleksfenomen som påverkar människorna i boken. Man vet inte om det är vädret som ger upphov till känslorna eller känslorna som ger upphov till vädret. Hursomhelst förstärker de varandra. I början av boken reser familjen bil en väldigt het sommardag och det är en tryckt stämning som råder i bilen, när alla sedan stannar och går ut exploderar känslorna och både Axel och mamman får våldsamma utbrott. Samma fenomen uppstår när mamman och mellansystern är på väg till tåget en blåsig och regnig kväll. Mammans irritation och dotterns förväntningar förstärks av vädret som stormar kring dem. Den de ska möta vid tåget är Bootsman, som har bott med mormodern och som de haft liten kontakt med under uppväxten. Bootsman är inte det de hoppats på men denna gamle man blir en viktig del i deras hem. Han accepteras av syskonen och sprider värme.

Jag kan inte säga att detta enbart är en ungdomsbok, det är lika mycket en bok för vuxna eftersom den berör svåra ämnen, det ligger mycket under ytan och gror. Har någon råkat ut för övergrepp? Har någon dött? Vad har de egentligen varit om? Vad kommer att hända?

Den här boken kan rekommenderas varmt till alla dem som vill utmanas. Som läsare blir man inte serverad allt. Moeyaert utmanar ens fantasi och intellekt och jag tror att det är utmärkt för ungdomar. Vissa sidor måste läsas flera gånger om läsaren ska hänga med i det som sker eller inte sker. Jag ser att man skulle kunna ha den som underlag för diskussioner i skolan, jag tror att olika människor uppfattar den olika beroende på vad man bär med sig själv. Någon kommer att uppfatta syskonen och berättelsen som helknäpp, medan en annan känner igen sin egen uppväxt. En tredje, som jag, blir intresserad att veta mer och förstå denna familj, kanske kan man hoppas på en uppföljare…

Författaren Bart Moeyaert, född 1964, kommer från Flandern och är en av Hollands mest uppskattade författare. Han har skrivit en bok som är angelägen och väcker frågor och känslor.

 


En vision av den yttersta dagen

Slutet på historien
Stephen Travis
Libris förlag
167 sidor
ISBN: 91-7195-440-6

Tolkningarna av de kryptiska och apokalyptiska verser som utgör Uppenbarelseboken i Nya Testamentet är nästan lika många som deras läsare. De flesta tolkningar jag har stött på är luddiga, flummiga, fyllda av hokus pokus, och i min mening fullständigt omöjliga för en rationell människa att tro på. Travis menar dock på, att vi måste förstå hur Johannes och hans gelikar hade för vana att kommunicera och förmedla sina budskap, och hur mottagarna av de brev som utgör Uppenbarelseboken skulle ha förstått detta språk. Amen, säger jag.

Travis hävdar att det är en fullständig självklarhet att alla de märkliga ting och fenomen som skildras i Uppenbarelseboken, odjur med tio horn, skökor, 666 osv, är för sin samtid och den dåvarande judeo-kristna kulturen allmängiltiga och väl förstådda symboler, och jag håller helt med honom i den analysen. Han är inte alls ensam om den uppfattningen, naturligtvis, så detta i sig är ingenting nytt. Det jag emellertid stöter på för första gången är trovärdiga och jordnära tolkningar av dessa symboler. Inget hokus pokus, ingenting som känns som vilda fantasier, ingenting det vanliga vardagsintellektet omedelbart invänder emot. Och det är verkligen otroligt uppfriskande i sammanhanget! Med detta inte sagt att andra sådana vettiga tolkningar inte existerar. Det gör de säkerligen, men jag har haft oturen att inte stöta på några sådana förrän nu, och med tanke på de fullständigt otroliga diskussioner jag har haft om Uppenbarelseboken med andra människor, inklusive präster och teologer, verkar det som om några vettiga teser har undgått även dem. Det var därför en stor glädje för mig att få läsa Slutet på historien.

Jag ska inte i denna recension gå in närmare på Travis tolkningar och slutsatser, eftersom detta skulle kunna förta en del av den presumtiva läsarens nöje. Jag vill dock nämna, att detta är många mil från exempelvis amerikanska domedagspredikanter och andra svavelosande bibliska förkunnares budskap. Den yttersta dagen ses här som en glädjefylld och fantastisk tilldragelse, och den Gud och den Kristus som skildras här är fulla av kärlek och empati, medkänsla och förlåtelse. Dock lämnar han oss inte utan eget ansvar. Travis skildrar också de möjligheter vi alla har att redan i dag bidra till att realisera Guds rike på jorden, hellre än att sitta tillbakalutade och invänta en profetiskt förkunnad tilldragelse och därmed överlåta allt ansvar på Gud. Han uppmanar till socialt och politiskt engagemang till förmån för miljön, fattiga, utslagna, hemlösa, ensamma, sjuka, de som drabbas av sociala orättvisor både på hemmafronten och ute i världen i stort. Han pekar på ett antal konkreta och enkla åtgärder som varje människa kan vidta för att bidra till en värld, på global skala, som i högre grad än i dag präglas av kärlek, gemenskap, jämlikhet, fred… alla de karaktärsdrag som också präglar Guds rike som det beskrivs i Bibeln.

Detta budskap känns synnerligen relevant för alla människor, inte bara kristna. För den kristne läsaren är detta dessutom en bok som förmedlar både en vettig och rimlig tolkning av Uppenbarelseboken och förmodligen även en stor portion lättnad i och med att Travis tolkning gör det möjligt att läsa Uppenbarelseboken med helt andra ögon än vad som oftast verkar vara brukligt. Istället för att uppleva boken som hotfull och skräckinjagande, som stoff som ligger till grund för filmrysare som “Omen”, kan man här förstå den utifrån sin samtid och sin kultur, som en profetisk förkunnelse som förmedlar budskapet om någonting underbart och fantastiskt att se fram emot. Jag vill också nämna en ofta bortglömd yrkesutövare i dessa recensionssammanhang – översättaren. Lars Jämterud har gjort ett mycket gediget arbete. Bokens redaktör har dock slarvat, jag stötte på flera stavfel. Det finns också ett fåtal sekvenser där jag inte tycker att Travis argument riktigt håller, några få detaljtolkningar som jag har invändningar eller reservationer mot rent logiskt, men dessa utgör undantaget hellre än regeln.

Överlag tycker jag att hans argument och teser är både jordnära och rimliga, fullständigt vettiga i motsats till de andra tolkningar jag har kommit i kontakt med, och jag uppskattar som sagt det faktum att Uppenbarelseboken här ställs i positiv och hoppingivande dager för omväxlings skull. En sådan läsning passar dessutom bättre in i det stora sammanhanget om man bedömer tonen och budskapet i de böcker som föregår Uppenbarelseboken. I Travis tolkning blir den lika mycket gospel, dvs goda nyheter, som resten av Nya Testamentet, och även det ter sig i mina ögon som ypperligt vettigt och som ett faktum som ger ytterligare stöd åt hans teser. Boken är dessutom välskriven och lättläst och riktar sig till den breda allmänheten, man behöver inte vara teolog eller religionshistoriker för att hänga med i Travis argument och slutsatser. Att dessa argument och detta hopp också leder honom till att föreslå praktiska åtgärder för socialt engagemang är ytterligare ett stort plus eftersom det gör boken ännu mera konkret och jordnära, samt potentiellt bidragande till ett bättre samhälle och en bättre värld. Jag tror att Slutet på historien skulle utgöra ett välkommet tillskott till de flesta kristna eller i övrigt bibliskt intresserade läsares bokhyllor, och att den även kan uppskattas av många icke-kristna läsare, och anser därför att 4½ kaffekoppar är väl förtjänta.


Kreativ stimulans för barn

Tänk dej
Bart Vivian
Planetstadens böcker
30 sidor
ISBN: 91-89120-04-3

Så fort jag öppnade den här boken tänkte jag “åh, den här hade jag velat ha som barn”. Den är vackert och tilltalande illustrerad av författaren själv, och texten består av i min åsikt underbara och fantasieggande lockrop som till exempel “Tänk dej att det inte finns något som är för svårt för att klara”, illustrerat av en liten pojke som balanserar på en trädstam på ena sidan, följt av en vuxen cirkusartist som går på lina på nästa sida.

Texterna och bilderna sporrar, manar och stimulerar fantasin och tron på och hoppet om att allt är möjligt. Om det finns någonting som i särklass gör barn till de underbara varelser de är, är det i mångt och mycket just deras fantasi och framtidshopp, deras visioner och tro på att ingenting är omöjligt, tycker jag. Och just därför tilltalar den här boken mig så enormt. Dessa kvalitéer hos våra barn är någonting som ofta utplånas alltför tidigt av ett allt tuffare samhällsklimat och ökande våld i skolorna. Idealist som jag är tror jag att om fler barn exponerades för mer material av det här slaget, skulle de kanske få behålla sin oskuld och sina drömmar så pass länge att de hann bli stora nog att börja omsätta dem till handling och därmed ytterligare befästa tron på att allt är möjligt ytterligare en stund. Och då skulle kanske vår värld och vårt samhälle också börja återfå en del av dessa många gånger förlorade visioner och drömmar. Det är något jag tror att vi behöver.

Det är så lätt att bli både cynisk och desillusionerad idag, och jag tror faktiskt att böcker av det här slaget kan motverka det, framför allt om så sker redan i unga år. Den här typen av bok inger hopp och tro, inte genom att sända budskapet att man måste vara tuffare och starkare än en ondskefull motståndare för att vinna sina duster och förverkliga sina drömmar, utan genom budskapet att vad som helst är möjligt för vem som helst. Man måste inte vara kampsportsexpert eller ha stålmannakrafter, det räcker med att man tror på och är sann mot sig själv och sina drömmar, ideal och mål. Boken manar till att se bortom och inunder ytan och skenbarheten, till de inneboende möjligheterna i allting. Den bejakar varje barns inneboende styrka och kraft. Och den sporrar till drömmar. Det tycker jag om.

Det enda jag inte riktigt tycker om är priset. 109 kronor kan kännas väl dyrt för en bok som bara är 30 sidor lång, även om den är gediget inbunden och vackert illustrerad. Eftersom jag har läst den anser jag att det är innehållet man betalar för. Detta innehåll är absolut värt 109 kronor, men det vet inte den förälder eller annan vuxen som står och tittar lite snabbt på boken i bokhandeln. Då kan priset verka avskräckande, vilket jag tycker är väldigt synd. Det drar också ner betyget en aning. Hade boken kostat 89 kronor hade den fått fem kaffekoppar, men till det rådande priset blir det tyvärr “bara” fyra. Den är lite för dyr för att stimulera köpviljan, och med en bok av det här slaget tycker jag ärligt talat att man ska vara filantropisk nog att hålla priset lågt för att boken ska få större spridning. Till alla potentiella köpare vill jag dock uppriktigt rekommendera Tänk dej, även till fullt pris!


Särpräglad bransch skärskådas

Markets in Fashion: A Phenomenological Approach
Patrik Aspers
City University Press, 348 sidor
ISBN: 91-7562-114-2

Patrik Aspers är forskare vid Sociologiska Institutionen vid Stockholms Universitet. Han har på ett personligt och levande sätt skrivit om modefotograferingen i Sverige utifrån en fenomenologisk ansats. Han tar upp en marknad som många fascineras av, både för att den är så synlig och för att den handlar om modeller, pengar och kändisskap.

Boken är av intresse inte bara för akademiker som forskar inom samma område som Aspers utan även för journalister, fotografer och dem som har en nyfikenhet över hur sociala världar fungerar. Dock så är det en bok som till språk och innehåll är sociologisk. Det kanske gör att många drar sig för att läsa den. Det skulle vara synd. Fördelen med den här boken är nämligen att man inte behöver vara så inläst på de teorier och metoder som har använts. Om man vill kan man mer eller mindre hoppa över de delar av boken som handlar om det. Däremot är den väldigt detaljerad om hur det går till inom modefotograferingens värld.

Aspers beskriver modefotografiets marknad från tre olika perspektiv; fotografernas, moderedaktörernas och reklammakarnas. Detta ger en mer nyanserad och mer komplett bild än vad som annars hade varit möjligt. Aspers har intervjuat bland annat fotografer, moderedaktörer, agenter och stylister. Han har under en tid arbetat som fotoassistent. Det gör att han har sett branschen från insidan och har varit delaktig i det som han beskriver.

Man kan känna att mode- och reklambranschen är något som författaren har ett levande intresse för. Det förmedlas genom texten och är dessutom smittsamt. Genom att Aspers har valt att beskriva marknaden utifrån perspektivet hos dem som befinner sig inom marknaden får man en grundligare förståelse av denna del av samhället. När man använder sig av individers egna upplevelser och de motiv som de anger som viktiga för dem kan man få fram en dynamisk bild av hur sociala mönster skapas och återskapas.

Ett av målen med Aspers bok är att föra fram empirisk fenomenologi. Det kapitel som tar upp vad det är har barmhärtigt nog för många läsare förlagts till ett appendix. Genomgången av teorierna bakom studien är mycket metodisk och noggrann. Den delen kan också användas när man behöver en översikt om vad den fenomenologiska ansatsen innebär och hur man kan använda sig av den när man vill genomföra en sådan här studie. De som inte har ett behov av detta ska hoppa över det kapitlet helt och hållet. (Vilket faktiskt är något som Aspers också ger hänvisningar till i boken.)

Aspers fotnotsapparat är väl genomarbetat och innehåller många små lustiga bitar av information. Ett exempel är att man får veta att assistenter kan få värma polaroidbilder i armhålan för att få dem att framkallas snabbare. Det är sådana detaljer som man kommer ihåg efteråt. Det är också detaljerna i boken som ger en riktigt tydlig bild av modebranschen. Boken är skriven på engelska. Språkligt sett finns det inget att kommentera där annat än att det är ovanligt lättflytande för att vara skrivet av en svensk som skriver på engelska.

Jag måste rekommendera den här boken. Det är en särpräglad bransch och det finns många roliga infallsvinklar som kan var intressanta både för dem i branschen och för dem utanför. Studien ger en inblick i de sociala koder och sätt som människor inom det här området använder sig av.


Patrik Aspers om modebranschen

Av Åsa Jonsson

Jag träffade Patrik Aspers på Kulturhusets fik Panorama för att fråga ut honom om hans bok ”Markets in Fashion: A Phenomenological Approach”. Nu blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det beror på att jag dagen till ära hade lämnat mitt huvud hemma. Tydligen var detta också dagen som barnfamiljerna besökte Kulturhuset. Under intervjun hann många barnvagnar komma och gå.

Dagen innan jag träffade honom hade Aspers varit i Lund för att tala om boken. Enligt Aspers lägger man tonvikten på vitt skilda saker i boken beroende på vilka man talar inför. Består publiken av branschfolk är de mer intresserade av att höra om just branschen medan sociologer är mer intresserade av att veta hur studien genomfördes.

Det tog Aspers två år att bli färdig med boken, från insamling av material till publicering. Det är rätt snabbt jobbat vilket Aspers håller med om. Men han säger också att det kändes rätt att arbeta på det sättet. Då kan man hålla den röda tråden.

På frågan om varför det är så få bilder med i boken svarade Aspers att han är glad att det blev så många trots allt. Hade boken publicerats som en vanlig avhandling hade inga bilder kommit med överhuvudtaget. Nu är det i alla fall sexton stycken som kan belysa lite av problematiken med ”egen stil” och också varför till exempel katalogbilder och den saligt insomnade tidningen Bibels framsida skiljer sig så åt.

Det är intressant att det bakom en bok ligger en massa andra beaktanden än det att innehållet ska vara läsvärt. Ekonomi, hänsynstaganden till hur det har gjorts förut och det att ett visst arbete ska ha en viss form; är det en avhandling ska det se ut på ett visst sätt. ”Markets…” har inte den form som en avhandling brukar ha. Aspers tycker att han, genom sitt sätt att skriva och lägga upp boken, bidragit till att den blivit mer läsarvänlig. Det är inte alla läsare som vill veta exakt hur forskaren har gått till väga för att samla in sitt material.

När en avhandling ska publiceras får doktoranden en viss summa som ska täcka tryckkostnaderna. Aspers raggade upp fler sponsorer för att kunna ge ut ”Markets…” som en riktig bok. Förlaget, City University Press, har även det bidragit till en viss del. Han vet inte exakt hur mycket boken kostade att producera i slutänden.

Aspers betonar vikten av att känna den miljö som man studerar. Han anser att det är genom observationer inom det fält man vill skriva om som man kan få den kunskap som sedan gör att man kan gå vidare. Observationer ger forskaren information som kan vara svår för en intervjuperson att verbalisera.

Det märks att Patrik Aspers är van vid att undervisa och att prata om sitt arbete. Samtalet gled in på vad man ska tänka på när man skriver en uppsats. Det var helt och hållet mitt fel eftersom jag inte kunde låta bli att prata om den uppsats som jag håller på med. Direkt fick jag en massa matnyttiga tips och förslag på hur man ska kunna gå vidare.


Eva Eriksson har tilldelats Astrid Lindgren-priset 2001

Av Anna Eklöv

Den 14 november varje år delas Astrid Lindgren-priset ut till författare inom barn- och ungdomslitteraturen. Motiveringen för varje år lyder ”För förtjänstfullt författarskap inom barn- och ungdomslitteraturen”.

Priset instiftades på Astrid Lindgrens 60-årsdag och det innebär att priset firar sitt 35-års jubileum i år. Sedan ett antal år tillbaka delas priset ut under festliga former på Junibacken på Djurgården. Suzanne Öhman-Sundén, förlagschef på Rabén & Sjögren, delade ut priset å juryns vägnar som förutom henne består av Marianne Eriksson, förlagschef på Eriksson & Lindgren samt Karin Nyman som är översättare och Astrid Lindgrens representant.
Årets pris gick till illustratören och barnboksförfattaren Eva Eriksson. Hon har både illustrerat barnböcker som skrivits av andra samt varit författare och illustratör till flera egna barnböcker, bland annat Svartsjuka eller Kan man vara tre i en sandlåda (1979) och Malla handlar (1998).

Eva Eriksson kommer ursprungligen från Halmstad, men flyttade till Stockholm för studier vid Grundskolan för konstnärlig utbildning. Hon studerade sedan på Konstfacks textillinje, samt på Konstfacks teckningslärarlinje.

Eva Eriksson var både rörd och glad när hon på onsdagen fick emotta priset på Junibacken. Hon berättar i sitt tacktal då hon som ung student kom till Stockholm och mötte Astrid Lindgren vid en promenad på Tegnérgatan. ”En dag ska du få ett pris som jag instiftat … det sa hon inte!” De hälsade inte ens på varandra men Eva Eriksson kände ju väl igen den kända författarinna hon mötte.

Junibacken kändes som rätt plats för utdelandet av detta barn- och ungdomslitteraturpris. Junibacken som är ett sago- och barnlitteraturmuseum lockar till fantasi och lekglädje hos både barn och vuxna. Sagotåget som för en genom Astrid Lindgrens bokvärldar är underbar för alla med barnasinne och leder besökaren till Bröderna Lejonhjärta, Karlsson på taket och Emil med flera. Dessutom finns det mycket för barnen att utforska i Villa Villerkulla eller i Majas Trädgård.

De böcker som Eva Eriksson illustrerat är bland annat böckerna av Barbro Lindgren om Max och Den vilda bebin, böcker som är välkända för många småbarnsföräldrar och de som arbetar med barn. Personligheterna som kommer till uttryck genom kroppsspråk och mimik hos dessa huvudpersoner finner sin plats i både barn och vuxnas hjärtan. Eva Eriksson har en förmåga att berätta i bild med en enkelhet i detaljer och med stämningsfulla färger och bilder med ett stort mått av humor och värme. En personlig favorit för mig är Andrejs Längtan (1997), skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Eva Eriksson. Där får man följa en liten pojkes sökande efter sin mamma i den stora staden Sank Petersburg. Han möter en annan ensam pojke och en föräldralös hund och tillsammans söker de efter Andrejs mamma. Den gemenskap de hittar istället för ensamheten gör en alldeles varm i hjärtat. Eva Erikssons bilder sprider strimmor av ljus över denna sökande trio.

Förra årets pristagare var Annika Thor, en uppskattad ungdomsboksförfattare, som bland annat skrivit boken Sanning och konsekvens som även filmatiserats. Några andra tidigare pristagare har varit Lennart Hellsing (1970) som är välkänd för sina rimfyllda sagor och böcker. Ulf Stark (1993) samt Peter Pohl (1995) som båda skriver angelägna och berörande ungdomsböcker. 1997 fick Anna-Clara och Thomas Tidholm priset, som har skrivit flertalet härliga bilderböcker för de yngsta.

Eva Eriksson ingår som pristagare i ett ärofullt gäng och får som vinnare av Astrid Lindgren-priset 40 000 kronor i pris och därtill kommer den ovärderliga äran. Andra priser som Eva Eriksson har tagit emot är bland annat Elsa Beskow-plaketten 1981 för Den vilda bebin, Wettergrens Barnbokollon, 1986, samt flertalet stipendium.

Avslutningsvis vill jag skriva om vad Eva Eriksson sa då hon 1986 tilldelades Rabén & Sjögrens tecknarstipendium. Hon beskriver vad böcker kan ge små läsare att bära med sig genom livet. ”Jag tror på fullaste allvar att man blir en mer mänsklig och humoristisk människa, om man får läsa mänskliga, humoristiska böcker när man är barn”.

 


Den missriktade välviljan

Av Thomas Lindqvist

Där står hon med knuten näve och raljerar om vikten av att försvara den lilla människans rätt mot de stora makthavarnas alla ryggradslösa små byråkrater. Hon är en utmärkt representant för något av en kliché inom journalistkåren; den arroganta, hungriga, lite bitska undersökande skjutjärnsjournalisten som inte viker för något för att avslöja alla upptänkliga missförhållanden i det förtappade byråkratiska maskineriet. Hennes engagemang är innerligt och uppriktigt, och det är bra. Men ibland blir sanningen lidande. Och då menar jag hela sanningen. De två sidorna av myntet, ni vet.

Vår gästföreläsare talar inför en grupp blivande journalister som alla har spenderat åtminstone så många år på universitetet att de skrapat ihop till en fil.kand., och som ett resultat av bildningsnivån blir gensvaret från journalisterna inte det hon väntar sig. Hon får ett visst mothugg. Det är tydligt att detta inte är något hon är van vid, i alla fall inte från de egna leden. Hennes argument tryter och ersätts av en rad utslätande, vacklande argument, samt en liten släng av den effektiva ”ni-får-väl-se-när-ni-har-jobbat-i-15-år”- sleven, som så ofta används av pressade personer med ett övertag i erfarenhet.

Det är svårt för oss akademiker att acceptera de enkelspåriga tankegångar och föreställningar som uttrycks av vår föreläsare och i dagens journalistik. Svart eller vitt. Ont eller gott. Journalistiken av idag cementerar genomgående stereotypa motsättningar i samhället, det må vara mellan klasser, etniska grupper, eller mellan stat och individ. Materialet vinklas som det ”förmodligen” är eller som det ”förväntas” vara. Blir en enkel sanning ifrågasatt är svaret oftast att ”så är det, det vet man ju”. Det duger inte. För vad vet man egentligen?

Låt mig ta ett exempel: En representant för en av Skånes största morgontidningar berättar vid ett tillfälle för mig hur ett reportage om prostitutionen i Danmark och Sverige ska vinklas, och detta innan arbetet påbörjats.

Gå inte på myten om den lyckliga horan, säger han.
Men om de är lyckliga horor då?
Ja, men det är de inte.
– Inte?
– Nä, det vet man ju, säger redaktören och är själv helt tillfreds med den analysen.

Det vet man ju? Det duger tydligen för journalister, men det är långt ifrån tillräckligt i den akademiska världen. Nu är det kanske så att det inte existerar lyckliga horor, vad vet jag? Det enda jag vet är att utfallet av de intervjuer som skulle göras bestämt skulle visa att det inte finns lyckliga horor, att den danska prostitutionslagen är felaktig och att den svenska modellen är att föredra. Om det är en bild som är med sanningen överensstämmande eller inte är för denna redaktör helt egalt. Vilket som egentligen är en myt i sammanhanget är i mina ögon inte helt fastställt. Det är djupt otillfredsställande att gång på gång konfronteras med denna lättsamma inställning till sanningen som förekommer inom journalistkåren. Det förefaller som om det bakom varje rubrik och ingress finns något väsentligt utelämnat: den andra halvan av sanningen.


Allas vår kära moster Tjabita

Av Carlos Vidales

Moster Isabel brukade gå långsamt, med vacklande och en smula flaxande steg. Hon var en mer eller mindre obetydlig person.

Ingen kunde påminna sig om hur och när hennes namn, Isabel, blev Isabelita, och sen Shabelita, och sen Shabita, och slutligen Tjabita. Alla bara kallade henne Tjabita utan att fundera på saken.

Hon var liten, smal, blyg och klen. Hon tittade jämt ner, som om hela hennes öde hade fallit på marken och det var risk att någon trampade på det. Hon diskuterade jämt med någon osynlig motståndare som tycktes finna nöje i att göra henne olycklig och ledsen. Det plågsamma ämnet i dessa diskussioner var ett mysterium, för moster Tjabita gestikulerade och gjorde sorgliga grimaser men höjde aldrig rösten. Då och då suckade hon och hennes magra axlar skakades lite patetiskt. Kära lilla moster Tjabita.

I allas ögon hade moster Tjabita stannat vid en obestämd utvecklingsnivå: hon var varken barn eller vuxen. Alla hennes syskon (åtta systrar och nio bröder) tyckte lite synd om henne och eftersom alla älskade henne så mycket försökte allihopa hjälpa henne på alla möjliga vis.

Det gällde förstås att hålla moster Tjabita oavbrutet upptagen. Hon skulle ha någonting att syssla med för att distrahera sin melankoliska själ, så att hon kunde tro att alla andra tyckte om henne, litade på henne och framför allt behövde henne. Och så blev det. Om man kunde komprimera trettio år i ett par stycken skulle man kanske skriva så här:

Morbror Julio tillverkade åtta barn under sitt andra äktenskap och moster Tjabita fick passa dem alla i tur och ordning. Morbror Santiago var mycket äldre och hans barn behövde ingen barnvakt längre, men istället fick moster Tjabita ta hand om hans räkningar, posta hans affärsbrev och sköta flera diverse ärenden. Moster Valentina gifte sig vid trettionio och fick en pigg son som moster Tjabita passade med stor kärlek och omsorg. Moster Barbara, syskonens förhistoriska syster, befann sig inburad i klostret sedan 1915 men moster Tjabita hann i alla fall bli hennes budbärare och levande länk till alla andra syskon. Morbror Francisco hade begått självmord som nittonåring, efter att ha blivit våldtagen av en präst, men innan dess var moster Tjabita hans trogna sekreterare. Moster Maria var helt övertygad om att det fanns en begravd skatt av guldmynt och juveler från 1700-talet i sitt gamla hus, och moster Tjabita fick privilegiet att hjälpa henne med spaden under 45 långa och hoppfulla år.

Moster Matilde var jungfru till yrket och bestämde sig att bo tillsammans med moster Tjabita, som gengäldade äran med sina tjänster som hembiträde och kammarjungfru till en heltidsjungfru. Min mamma, den yngsta av alla systrarna, gifte sig med en kommunist och fick fyra charmiga barn som moster Tjabita kunde ta med sig och motionera och leka med i den närliggande parken, ty frisk luft var naturligtvis det bästa för moster Tjabita. Och alla andra mostrar och morbröder som skaffade barn under seklets stormiga lopp kunde lyckligtvis hjälpa moster Tjabita genom att låta henne leka mamma, barnvakt och fröken samtidigt och utan uppehåll. Tiotals, dussintals kusiner av alla storlekar och talanger tågade under perioden 1939-1969 igenom moster Tjabitas enfrökniga barnkrubba.

Men moster Tjabita blev inte gladare för det. Konstigt nog verkade hon vara trött. Och ledsen. Oavbrutet diskuterande med den osynlige motståndaren, som tycktes finna nöje i att straffa henne. Kära lilla moster Tjabita. Vi, barnen, frågade aldrig varför moster Tjabita samtidigt var så ledsen, så snäll och så hjälpsam. Vi skrattade lite åt henne för hon var en kvinnlig version av Charlie Chaplin, både klumpig och intelligent, generös och melankolisk, naiv och filosoferande, aktiv och tankspridd, stilig-fattig och vacker-ful. Vi älskade henne för hon var alltid så nära oss och samtidigt gav hon oss så mycket frihet.

Hon var en riktig väninna som lyssnade på oss, följde med i våra galna fantasier och diskret deltog i våra pippilångstrumpiga eskapader.

Hon dog 1969 av ett slaganfall. Då var nästan alla syskonen redan döda, förutom min mamma och moster Matilde. Och då började vi, några kusiner, att undra, fråga, förhöra, undersöka och spana. Varför var moster Tjabita alltid så ledsen? Varför ville alla hennes syskon hjälpa henne att leka mamma? Vem var hennes grymma,  osynliga motståndare? Först hittade vi några fragmentariska brev, anteckningar, spridda och lösa antydningar här och där. Bit efter bit började ta form en sorglig historia, en kärleksfull historia, en tragisk historia.

Moster Tjabita hade varit mycket vacker i början av sin glada ungdom. Hennes åtta systrar beundrade henne, kanske avundades de henne lite grann. När en av de vackraste unga männen i staden började uppvakta henne, blev systrarna förtjusta och upphetsade av den romantiska situationen.

Hemlighetsmakeriet gjorde det hela ännu mera spännande. Vacker, oskyldig och naiv, blev Tjabita kär i den unge herren. Paret lyckades uppleva några förbjudna träff. Tjabitas systrar var aktiva medhjälpare i detta syndliga äventyr. Och Tjabita blev gravid.

Barnet, en pojke, togs ifrån henne redan några minuter efter förlossningen. Han skulle lämnas in på ett barnhem, ett av dessa hemska hem som på den tiden användes som skammens depå, något slags bårhus för oäkta barns ära och värde. Så skulle moralen och familjens heder återupprättas.

Det var förbjudet att tala om denna händelse. Ingen fick ens nämna barnet. Vänner och bekanta fick veta att Tjabita hade varit mycket sjuk och att hon behövde isoleras för att återhämta sig. När hon kom tillbaka två år senare, var hon en liten, blyg, smal och klen gumma med en osynlig gestalt som ville göra henne ledsen vid sin sida.

Vilken roll spelade systrarna och bröderna i detta straff? Försvarade de Tjabita eller dömde och fällde de henne? Vem var den grymma domaren som fastställde straffet? Ingen vet, och nu finns det ingen levande människa som kan besvara dessa frågor. Men under resten av syskonens liv var alla syskon mycket intresserade av att låna ut sina egna barn till moster Tjabita, att låta henne leka mamma, barnvakt och fröken. Var befinner sig nu den oäkta sonen, Tjabitas son?

Vad heter han? Lever han? Är han lycklig, eller går han långsamt, med vacklande och en smula flaxande steg? Bor han i Colombia eller är kanske han i landsflykt? Är han arkitekt, polisman, mördare, knarklangare, författare eller krönikör? Skriver han krönikor i Colombia, eller kanske i något exotiskt land nära Nordpolen?

Ingen vet. Ingen levande människa kan besvara dessa frågor. Vi, de kusiner som ännu lever, undrar och funderar. Och vår andra mamma, kära lilla moster Tjabita, lever i våra hjärtan och ger oss värme och en smula sorglig glädje. Det är verkligen fantastiskt att en så obetydlig person kan betyda så mycket.